Flying Alex

The long story

Sorry, this entry is only available in Swedish. For the sake of viewer convenience, the content is shown below in the alternative language. You may click the link to switch the active language.

Bakom företaget Alexcellent finns Alexandra Söder, kvinna, hustru, 46 år, 3-barnsmamma och förortsbo i Stockholmsområde. En helt vanlig människa med vanligt livsöde.

Men hon har en mission, en passion och en historia som hon hoppas kan inspirera andra som känner sig som hon en gång kände själv.

Jag är Alexandra och här är min historia som skapade Alexcellent.

1997 födde jag mitt första barn. Då var jag 27 år gammal, en sportslig aktiv person sen barnsben med simning, fridirott, fotboll, karate och en kort period av styrketräning. Jag förblev aktiv så gott som fram till första graviditeten. Smärtsamma foglossningar gjorde mig försiktig och mina aktiviteter drogs ned till endast promenader och cykling och gjorde så fram till förlossningen.

Under graviditeten gick jag upp 13 kg, vilket inte är mycket för en medelsnittsgravid kvinna, men på lilla mig (147 cm) var det väldigt mycket och det var dessvärre inte bara fostervikt. Jag åt enormt mycket! Kände aldrig mättnadskänsla och magsäcken sa aldrig ifrån.

GravidmageFörsta förlossningen förlöstes min dotter med akutsnitt och tiden efter var svår, då jag hade svårt att komma igång med någon form av träning igen. Jag gick dagligen långa promenader, transporterade mitt barn i barnvagn eller bärsele. Något kilo tappade jag men att komma ned till matchvikten lyckades jag aldrig med, trots att jag försökte röra mycket på mig och tänka mer på hur jag åt.

Något i hormonella-spelet haltade. När “alla” andra mammor rasade i vikt under amningen, så vägrade min kropp släppa ifrån sig fettet till mjölken. “Blåmjölken”, den tunna och fettfattiga mjölken var det mitt barn fick, trots timmar av evigt ammande. Stressen var total då jag trodde att min dotter skulle bli undernärd, vilket skapade en ond cirkel och amningarna var långt ifrån så rofyllda som jag hade önskat.

Magen blev aldrig någonsin densamma igen, utan hade nu inte bara blivit degig, den var uppdelad till tre bullar! Ovan naveln, nedanför naveln och nedanför snittet. Så var den full med bristningar och huden blev oelastiskt och ville dessutom inte dra ihop sig riktigt igen. Jag trivdes inte alls med hur min kropp hade kommit att se ut.

Sommar 2004Under kommande 12 åren med karriär, ytterligare två barn 1999 och 2005 förde jag en kamp att försöka återfå min kropp till en nivå jag kunde känna mig bekväm med.

Det var svårt att komma till träningarna med de karriärsambitioner jag hade. Tröskel till träning var hög, skyhög då konditionen var dålig, trötthet p.g.a. sjuka barn med nattvak som följd, stress på jobbet där jag kunde sitta på jobba uppåt 16 timmar/dagen. Det fanns ju alltid något att hinna ikapp efter alla vabbdagar.

Min karriär som chefsassistent inom finanstoppen trappade upp ett jobbmissbruk och en oförmåga att säga nej. Min inställning att vara tillgänglig 24 timmar per dygn gjorde att satt hemma sent om nätterna och jobbade på det jag ansåg skulle vara gjort.

Så gick jag vidare och blev V.D-assistent på ett av Sveriges största byggbolag där jag även jobbade med en fantastisk chef och ville leverera högsta kvalitet på jobb och service. Övertider och ohälsosamma arbetstider (som faktiskt var skapade av mig själv) gjorde att jag knappt träffade min familj. Balansen mellan yrkeskarriär och privatliv fanns inte.
Det hände i perioder att jag inte kom hem förrän vid 2-tiden på nätterna för att sen ha svårt att komma till ro och vila. Upp igen på morgonen och skynda med barn till skola och dagis och vidare långa resvägar till jobbet. Stress och dålig sömn är ingen bra kombination.

När det var som värst blev barnen sjuka i omgångar och min man och jag vabbade varannan vecka. Det slet hårt på förhållandet och vi bråkade ständigt om vems jobb som var viktigast.

Kosten hade jag ingen som helst koll på. Ingen kunskap mer än ytligt att man skulle undvika fett och vitt bröd och lite annat som kallades snabba kolhydrater. Jag hade inte ork att engagera mig mer heller.

Jag gjorde väl som många andra bantare och undvek att äta från morgon till eftermiddag. För att drabbas av panikhunger och slänga i mig allt jag kunde komma över hemma på kvälls-/nattid. Övermättnad och sena kvällar gav mig ursäkter att inte ta mig till gymmet, trots att jag bara hade 150 meter dit.

Några gånger har jag också testat pulver och tablettbantningskurer. Funkar bra så länge man är strikt och håller sig till det. Men så fort jag slutade och började överäta igen så var alla kilona tillbaka, plus lite till.

Jag hade sen 1999 ett årskort på gymmet som låg oförskämt nära hemmet. Trots det snittade jag kanske 2 månaders regelbunden träning per år. Annars var det miljoners ursäkter och skyhöga trösklar.

Jag ägnade mig åt gruppträningar, löparband, lite gymträning, utomhuslöpning om somrarna. Funkade ett par veckor, så var det något som drog ned motivationen, flödet och lusten igen. Kändes som att jag under många år sponsrade gymmet med medlemskap. Men hoppet om att verkligen komma igång igen, hindrade mig från att säga upp det.

Lärde mig att föra matdagbok genom Aftonbladets Viktklubb. Då insåg jag hur fel jag ätit, hur MYCKET jag ätit i relation till mitt energibehov. Genom att ärligt föra in allt i min dagbok,förstod jag att de små, små munsbitarna av choklad visst räknades! I synnerhet när man stoppar dem i munnen flera gånger per dag.

Det gick ändå många nyårslöften, beach xx-satsningar för att jag efter en kort tid ge upp för jag tyckte att det var för jobbigt, smärtsamt, hungrigt och tråkigt. Det hände alltid något som gav mig ursäkter att ge upp. Sjuka barn, övertider, konferenser, utbildningar, möten, etc, etc.

Nya satsningar innebar högre tröskel för varje gång.

Jul 2006Sommar i Varberg 20062005 födde jag mitt tredje barn. Amningen fick mig inte att tappa överflödskilona denna gång heller, utan jag snarare svällde upp som en ballong – igen. Otymplig, svettig, veck i midjan och armhåla och blev allmän osmidig.

Julen 2006 blev vändpunkten.
Ett familjefoto togs tillsammans med min svåger och svägerska, den smärta sunda familjen. Maken och jag var som två plufsiga bollar bredvid dem. Det blev en väckarklocka och vi lade vårt nyårslöfte att 2007 var året det skulle vända, botten var nådd!

Jag började hos Viktklubben igen men blev tröstlös då det inte hände något de 2 första månaderna, trots 3 träningspass i veckan. Inte på vågen hände det något i alla fall. Kanske hade det att göra med att jag inte följde min kost tillräckligt noga. Sedan tappade jag förstås motivationen när jag inte trodde att något hände. Slutligen åkte jag självklart också på 2 månaders vårförkylning.

I maj 2007 rasslade det till och jag tappade ett par kilo, vilket gav mig enorm kick och vilja att öka växeln.
Juni var startskottet för min seriösa gymträning och jag var riktigt på bettet under sommarhalvåret med löpning som komplement. I augusti kom jag mötte jag fitnessvärlden som bidrog till att inspirera mig och så fröet som skulle få mig att 3 år senare tävla i body fitness – 41 år gammal.

Förslag på att jag skulle ställa upp i tävling och uppföljande diskussioner senare fick mig att intressera mig för detta, trots att jag egentligen kände mig gammal och trasig, samt att jag själv trodde att det var omöjligt för mig att kunna stå på tävlingsscenen.

Hösten 2007, då bara 5 månader gammal i gymmet, så var jag självklart inte i tankarna på tävling. Dels för att jag med mina fördomar hade min syn på fitnesstävlanden. Fördomarna var förstås grundad på min egen självbild och tron att aldrig kunna nå den formen och fysiken.

Initialt var målet bara att få ”tonade” muskler. Jag har alltid tyckt att muskler på kvinnor har varit snyggt, men min gräns för hur mycket muskler en kvinna skulle ha, var 2007 på lite annan nivå än den är idag.

Bodyomslag ChristelJag bad min man stoppa mig om jag ens skulle försöka se likadan ut som tjejerna som tävlade på SM i body fitness. Body Magazine gjorde entré i mitt liv och skulle sakta men säkert ändra min syn på fitness.

Min motivation och piska hittade jag då jag såg hur min kropp svarade på träningen och kosten. Samt att träningen var min ventilation från stress.

Vidare fann jag oerhörda kickar genom att bli starkare, få utlopp för råstyrkan, pressa mig själv och ge mig hän så endorfinflöden får håren att resa sig på kroppen.

Jag skulle bara önska att fler vågade ge sig hän. Känna friheten i att kunna strunta i vad andra tycker. Fokusera på sin träning, gå in i sig själv som i en trans.

Den lyckan som kommer är obetalbar. Trots att kroppen är trött efter så hårda pass, så känns stegen lätta, hjärtat lättar och själen är fri.

Jag blev mer och mer intresserad av fitnessvärlden, blev inspirerad av alla bilder och bloggar. Nyfikenheten ökade ju mera min kropp förvandlades till något som liknar dem i tidningen. Men jag vågade inte ta steget ut.

Jag var rädd för omgivningens åsikter, min position på jobbet som v.d-assistent och det ansvar och förhållningssätt som del av ledningen för ett företag med 1500 anställda, varav majoriteten är män, innebar.

Det fanns även ängslan för omgivningens åsikter om mig som 3-barnsmamma och passerat 40-strecket. Även att min tävling och utseendefixering skulle påverka min snart tonårsdotters utveckling och syn på sig själv.

Släkt och vänners jante-inställning, “vem är jag som ska stå där och visa upp mig halvnaken och tro att jag är något? Pinsamma människa!”

För att rättfärdiga min projektutveckling låtsades jag drabbas av 40-års kris.

Då sticker man inte upp så mycket och undviker människor som försöker trycka ned ens försök att åstadkomma något ut över det vanliga. Det är svårt att stå för vad man vill och gör när det känns som att man hela tiden måste gå i försvar.

Jag har också haft en mindre skara goda vänner som uppmuntrat och backat mig till utveckling. En bekant gav mig rekommendationen att satsa på fitness som yrke, men i det läget trodde jag inte på idén. Jag tänker ofta på den personen idag, får jag erkänna.

För att avrunda den här historien något så gjorde jag min första Body Fitness-tävling på Luciapokalen i december 2010 med stor framgång. 3e plats av 24 tävlanden och majoriteten av mina medtävlanden var supersnygga, unga och vältrimmade tjejer. Och lilla jag, tant, förortsmamma med skrynklig mage placerade mig på pallen som 41-årig debutant!

Luciapokalen 2010

Med blodad tand rullade jag hjulet vidare till Svenska Mästerskapet 2011, Nordiska Mästerskapet (uttagen till svenska landslaget), debut i bodybuilding och ytterligare bodyfitness (med 31 tävlanden) under hösten 2011. Samtliga med goda resultat, vilket gav mersmak och framför allt KÄRLEK till scenframträdanden.

Jag har i princip klarat all träning, kost och planering helt på egen hand och utan någon som helst inblandning av olagliga fuskpreparat. Ett ständigt sökande efter information egna experiment, samt lite goda råd och hjälp från vänner och mentor har varit basen för uppbyggnaden av kunskapsbanken vilket möjliggjort min självständighet och egen drivkraft.

Bodyfitness Svensk Mästerskap 2011Under tävlingsförberedelserna utvecklades en passion och vilja att låta världen veta att det är möjligt att göra något som många tror är omöjligt; bromsa åldrandet, må bättre, BACKA kroppens ålder så den passar bättre ihop med det unga sinnet som bor där inne.

Jag ville genom mina tävlingar, min levnadsstil gå i bräschen för andra människor, män som kvinnor och visa dem att det är fullt möjligt att nå dit man vill. Med vilja, omprioriteringar och planering.

Det som skiljer mellan de tidigare försök och dagens resultat måste nog stavas MÅLBILD. Att ha ett mål, mätbara mål, projekteringstid är klart säkrare sätt att lyckas. Andra viktiga faktorer är motivation, stöttning och kunskap. Har man dem inte, kan det bli svårt att navigera sig på sin resa.

Fitnesstävlande är bara en av alla målsättningar som en strävan kan anta.

Att anta en förändring som min, behöver inte sluta i tävlingar. Varje individs utmaning och mål sätts av den enskilde själv. Vad är ditt mål?

Jag har nu växlat om min 10 åriga karriär av administrativa karriärsframgångar, till att hänge mig åt det jag älskar; kost och träning.

Jag har blivit en Personlig Tränare och Kostrådgivare. Totalomvändning i yrkeslivet, en nysatsning i livet och ett språng i det okända. 42 år gammal.

Det är aldrig för sent att förändra. Inget är omöjligt så länge hjärtat slår passionerat för det man tror på!

Jag tror inte alls på att man ska undvika jobba med sin hobby. Det finns så många saker i livet att upptäcka att om jag, mot all förmodan vaknar imorgon och upptäcker att jag inte längre älskar mitt jobb, så är jag helt övertygad om att jag hittar något annat jag kan bli bra på. Bara jag älskar och är villig att satsa på det.

Familjen SöderJag vill göra sånt jag är bra på. Det är då jag trivs och mår förträffligt bra som människa. En människa som är välmående, smittar av sig på sin omgivning. Jag hoppas att jag positivt smittar många på den väg jag vandrar.

Jag hoppas att jag kan hjälpa att förändra och förbättra samt bidra med att få andra att känna välmående inifrån och ut.

Den här förträffliga känslan, excellent feeling, all excellent, Alexcellent.

Väl mött! /Alexandra